Utflykt till kyrkan utan tak

Populärt utflyktsmål

Även under de varmaste dagarna finns det en skön bris i luften på Limnos. På stränderna fläktar vinden bekvämt över sandkornen, och efter några dagar med sol & bad vaknade upptäckaren inom mig och jag tog mig upp i bergen. Till det enda stället i sitt slag i världen. Limnos kan inte skryta med lika branta berg som i Norge. Även för oerfarna bergsbestigare är de små bergen relativt hanterbara här. I väst på "fjärilsön" kan du komma ganska högt upp och valet föll på en tur upp till Panagia Kakaviotissa - "kyrkan utan tak". Den omtalade kyrkan ligger några kilometer från grusvägen som leder in i Kakavos-berget.

De flesta väljer att gå längs grusvägen innan de svänger av och tar den smala gångvägen vidare. Det är också det alternativ som bergsgetterna gillar bäst, att döma av deras "efterlämningar". Längs den smala stigen uppåt och inåt i det karga landskapet som präglas av vulkansten och lågväxande buskar hänger en doft av kryddor i luften, lite rosmarin, kanske någon timjan. Här är det tyst och stilla. Och även fast Panagia Kakaviotissa är ett populärt utflyktsmål, möter jag inte en enda själ just den här dagen. Men kanske beror det på att det är i slutet av maj och påsken är över.

På flykt

Jag gillar inte att vandra mållöst och behöver ett mål. Någon form av "belöning". Kanske har det att göra med chokladen jag lovades om jag fullföljde vandringar med mina föräldrar när jag var barn. Oavsett är det alltid tillfredsställande att nå det mål man har satt upp för sig själv.

Miniatyrkyrkan i bergen, som fågelvägen ligger knappt en mil från öns huvudstad Myrina, har en dramatisk, över 700 år gammal historia. Platsen har bland annat varit ett gömställe för munkar på flykt från turkarna. Platsen är så väl gömd, att du måste känna till bergen väl för att hitta den. Eller följa stigen från parkeringsplatsen som leder dig dit. De första munkarna kom hit redan i början av 1300-talet. Det var en kombination av askes och önskan om tystnad som lockade munkarna till Limnos vildmark. De sista som bosatte sig här var fromma män från klostret på ön Agios Efstratios sydväst om Limnos - driven dit av turkarna.

En upplevelse

Det var denna sista våg av munkar som byggde ut en mer omfattande kyrka på bergshyllan. Men med åren föll den ena munken efter den andra, tills det bara var en kvar. Innan den allra sista munken lämnade Panagia Kakaviotissa - till förmån för den berömda heligheten Athos på fastlandet - överlämnade han en ikon till en lokal herde.

Enligt legenden instruerade han herden att ta med ikonen till klippkyrkan första tisdagen efter påsken varje år. Han gjorde det plikttroget, och än idag - flera hundra år senare - utförs ritualen, där både lokalbefolkningen och pilgrimer deltar, precis som munken hade övertalat herden att göra. Det är med viss vördnad - både för de många som en gång sökte skydd här och för historiens gång - som jag klättrar upp de sista trapporna till kyrkan - den enda i världen utan tak.

På andra sidan av ravinen, skuttar tre vilda getter upp längs bergssidan. De enda synliga levande varelserna så långt jag kan se. Så ser jag att det ryker från ljusen framför en av ikonerna inne i kyrkan. Spelar myten om Panagia Kakaviotissa mig ett spratt? Upplevelsen av något andligt sitter ändå kvar i kroppen länge efter att jag har klättrat ned från berget och kan ta ett kvällsdopp i solnedgången.

Text & bild: Bjørn Moholdt, resejournalist